Hur blev det så här tomt? Mitt viljecenter i hjärnan är alldeles tomt, det ekar.

Är det här nutidsmänniskans största utmaning? Att hitta en mening med att leva?

När blev allt så ytligt? När blev allt ett enda presterande? När blev allt ett tvång?

Om jag skulle ha levt för 500 år sedan hade jag dött av svält eller köld, för jag orkar ju inte göra något. Jag orkar inte lyfta ett finger för att förändra mitt liv. Jag bara tar mig från ställe a till ställe b och gör samma sak som alltid förut. För jag ser ingen utväg. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara ledig, jag vill inte sova och inte vara vaken, inte äta och inte träna. Jag vill ingenting.

Det enda människan har i slutändan är sin vilja, den är katalysatorn till allt. Man överlever för att man VILL göra det, man klarar av saker för att man VILL klara av det. Man till och med älskar för att man väljer att vilja göra det.

Det var som jag trodde, jag fick ett smakprov på något annat, en snabb glimt av livet där uppe. En pre-view. Som toppen på bergodalbanan, jag SÅG ut över staden, över allt som KUNDE vara och allt som ÄR för alla andra. Sedan gled min vagn ohjälpligen tillbaka nedför, och nedför och nedför. Ända in till maskinrummet. Där stannade den.

Och så böjer sig det där DOMAR-JAGET över mig, hånskrattar och pekar. Vad trodde du egentligen? Att allt skulle bli bra plötsligt? Att det skulle vara så enkelt som att sluta röka och kasta ut sambon? Spottar mig i ansiktet och fräser. Försök du bara, vilka förändringar du än gör, hur mycket du än kämpar så är du dömd till det här, ett limbo i ett maskinrum under bergodalbanan.

Jag trodde att något hade förändrats, jag trodde att jag åtminstone var på VÄG någonstans, om även inte där än. Men nej, jag har inte kommit någon vart alls.

 

Gesine

22 oktober 2014 19:16

Vad sägs om en liten paus? Unna dig att inte göra någonting, även den bästa viljan blir trött ibland. Om det har med rökstoppet att göra vet jag inte, men den där lealösheten fast man vet att man borde vilja vara aktiv känner jag mycket väl igen. Då är det bra om man skickar domaren på semester och "sjunker ner i lathetens träsk" som jag kallar det. Efter ett tag kravlar man sig ur igen för att man kom på något bättre. Berg-och-dalbanan stannar ju inte för gott med dig nere i maskinrummet.

Tokfrans

23 oktober 2014 06:52

mmm...jag borde öva på det där, för det går inte alls för tillfället. Jag kan inte ens titta på tv eller läsa en bok utan att bli rastlös av att inte kunna göra något annat samtidigt..Kanske det här är någon sådan där...accelerationsfas igen, vet du, som en hopphäst, måste liksom stannas in, och saktas av före hindret. för att hitta rätt ställe att ta avsats och ha kapacitet att komma UPP från marken.

 

Gesine

23 oktober 2014 07:33

Bra bild, så är det. Inte skena iväg tills man rasar ihop eller krockar mot en mur, utan stanna upp och focusera och ta sats.Eller vägra och gå runt hindret. Fast jag är en usel ryttare, tänker nog mera som hästen i det här fallet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...